Digitala hälsomätningar i all ära. Det är vad du gör med resultatet och i de mänskliga mötena som hälsan kan förbättras!
Den ökande psykiska ohälsan och negativa stressen många upplever på arbetsplatsen är en enorm utmaning i vårt samhälle. Men i dess kölvatten kommer förstås många affärsmöjligheter då företag ibland i lite panik vill göra något åt saken. Fort! En trend som pågått ett tag är att ta in verktyg för att mäta medarbetarnas mående och engagemang digitalt och sen enkelt och smidigt genom staplar och andra diagram visa hur det ligger till på företaget.
Och sen länge vet vi att bara genomföra hälsoundersökninar det ger ingen effekt på aggregerad nivå. Mäta är en sak. Agera på resultatet ett annat.
Men självklart frestar såna här lösningar i den era vi lever i där det digitala tar över både det ena och andra. Tänk att medarbetare genom en app i telefonen eller via en hemsida i ett nafs kan tala om hur det står till och så blir det en tydlig rapport på det.
Anonymt. Enkelt. Snabbt. Effektivt.
Eller?
Visst går det lätt och är enkelt att kvantifiera. Tanken bakom är god. Det blir tydligt. Man får underlag att göra insatser. I vissa fall kan man till och med outsourca att ringa det där samtalet när någon mår dåligt- en sjuksköterska gör det.
Men jag tycker man ska fundera över några saker innan man tar in en ”digital hälsomätare”. Eller genomför både en hälsoundersökning och/eller medarbetarundersökning
- Vad blir signalen till medarbetarna? Om det är en sjuksköterska som ringer upp när resultatet är dåligt, istället för chefen?
- Behöver man kanske förtydliga i vilka forum man ska berätta hur man mår och har det?
- Vilka förväntningar skapar vi hos dem på vad som ska hända när de rapporterar hur de mår?
- Hur ofta fångar vi upp resultatet och har vi tid att agera på det?
- Har vi kunskap och förutsättningar att vidta åtgärder?
För missförstå mig rätt- teknik och digitala lösningar som faciliterar och underlättar ett hälsofrämjande, förebyggande arbete- det är ju toppen! Men det finns produkter och tjänster som lätt lockar till att köpa sig en quickfix som faktiskt i värsta fall kan leda till försämrad hälsa.
För tänk om medarbetare i större utsträckning rapporterar hur de mår via en skärm, istället för att arbetsgivaren och chefen försöker skapa forum att mötas på riktigt? Möten ansikte mot ansikte i samma rum då svaret på frågan ”hur mår du?” får ett betydligt mer nyanserat svar genom kroppsspråk och uttryck? Kanske inte ens behöver ställas utan kan förekommas av att ”jag ser att allt inte står rätt till”.
För vi vill bli sedda. Uppmärksammade. Och även om man inte kan något alls om hälsa så kan man bry sig om. Man kan skapa förtroende genom att uppmärksamma. Man kan förtydliga hur något ligger till. Hur och vad kraven är. Man kan stötta och ge förutsättningar.
Visst kan man uppmärksamma utifrån återkoppling på en undersökning. Man kanske till och med får hjälp i att tolka resultatet och styra insatser för att komma tillrätta med problemen. Man kan jämföra över tid, man kan sätta ett värde på det och det kan vara en bra rapport att ha med sig in i ett ledningsgruppsrum. Det kan bli jättebra.
Men att hantera nya mätningar, det kräver tid. Kunskap. Förståelse för hur både problemen och lösningarna kan uppstå och komma på plats i just den organisation man befinner sig i. Har man det redan kan mätningen bli ett verktyg att stoppa in i en redan framtagen strategi. Men det kan också bli något vars resultat man inte hinner med att ta till sig, tolka, hantera, analysera och agera på i rätt forum för att förändra det till det bättre.
I många fall kanske den mest effektiva insatsen är att kliva förbi den digitala mätningen och lägga tiden på att skapa forum, eller skapa utrymme i de forum (till exempel möten) man redan har för att prata om hur man mår och vad man behöver för att både må och prestera som bäst på jobbet!
Som chef kan man börja med sig själv. Man är hur man än gör en förebild och en normskapare. Om man berättar hur man mår, hur man tacklar sin tidspress, otydlighet, stress och livspussel så skapar man en förväntan om att det är ok att prata om det här. Man kan göra det på sitt sätt. Man kan börja smyga in det på agendan.
Hur har ni det? Hur kändes det att gå till jobbet idag? Hur ser kalendern ut? Är det något som är otydligt? Har ni de förutsättningar ni behöver? Såhär tänker jag- vad tycker ni?
Inte så digitalt. Kanske en papperslapp med lite stödfrågor.
Lyssna. Bekräfta. Var ärlig- det här kan jag hjälpa med, det här kan jag inte göra något åt. Ge feedback på något.
Teknik och digitala lösningar- välkomna dem. Men låt dem inte ersätta mötet. För det är där magin händer. Det är där vi skapar hälsa, produktivitet, trivsel och lönsamhet.
Som du märker har jag fetmarkerat några F-ord i detta inlägg. Jag jobbar utifrån en modell jag kallar ”Fab Five F”. De står för Forum, Förtroende, Förväntningar, Förutsättningar och Friskvård/Facilitering.
Hör gärna av dig till oss om du vill veta mer om dem!
Ann-Sofie Forsmark: ansofisticated@gmail.com
Boel Stier: boel@miroforlag.se