Makt – det mest vardagliga vi aldrig pratar om
Power is nothing without authority. Det säger drottning Elisabeth i The Crown om sin egen, nästan osynliga makt. Margaret Thatcher svarar att om jag gör ingenting, förlorar jag min. Två helt olika idéer om vad makt egentligen är – och vad den kräver av den som har den.
Det är med den spänningen vi går in i det här avsnittet tillsammans med Åsa Lundquist Coey, doktor i management och komplexitet, föreläsare på Executive-programmen vid Handelshögskolan och nu i full gång med sin sjunde bok – den här gången om just makt. Samtalet rör sig fritt och utan enkla svar, för makt är inte ett enkelt ämne. Det är ett ämne vi alla har en relation till men sällan sätter ord på.
Makt är inte något man har – det är något som uppstår
En av de viktigaste insikterna i samtalet är att makt inte är ett tillstånd, utan en dynamik. Den finns inte i dig eller i mig – den uppstår i relationen mellan oss. Och så fort en relation finns, finns makt. Den är alltid asymetrisk, alltid rörlig och aldrig stabil.
Det är en tanke som utmanar hur de flesta av oss förstår makt. Vi är vana vid att se den som formell – kopplad till titlar, roller, mandat och organisationsscheman. Och den formella makten spelar förstås roll. Men parallellt med den pågår något mycket mer komplext och svårfångat. Åsa beskriver det som att vi samtalar fram vår organisation. Det är i samtalen makten utövas, omförhandlas och reproduceras – varje dag, i varje möte, vid varje kaffepaus.
Vi samskapar den makt vi lever i
Det klassiska kakexperimentet som Åsa nämner säger egentligen allt: tre personer i ett rum, en utses till chef, ett fat med fyra kakor ställs fram. Den som nyss blivit chef tar den fjärde kakan – och de andra tillåter det. Makten korrumperar snabbt. Men lika intressant är att de andra samskapar det. De låter det ske. Vi upprätthåller den maktordning vi befinner oss i, inte bara den som har makten.
Det är ett perspektiv som förflyttar ansvaret från att bara handla om ledaren till att handla om oss alla. Vem ger vi makt och varför? Vad signalerar vi med hur vi lyssnar, hur vi sitter, vad vi säger och vad vi väljer att tiga om? Varje litet beteende är ett maktutövande. Att sitta tyst på ett möte är lika mycket makt som att dominera det. Vi väljer hela tiden, medvetet eller inte.
Härskartekniker – inte ondska utan maktlöshet
När makt brukas på sätt som skadar andra – det vi brukar kalla härskartekniker – är det lockande att söka förklaringen i illvilja eller dålig karaktär. Men Åsa föreslår en annan ingång: se det som ett uttryck för maktlöshet. När någon känner att de håller på att tappa kontroll, att de inte räknas, att de är på väg att förlora något viktigt – då kan det sluta i just sådana överslag.
Det avdramatiserar inte beteendet, men det ger ett annat förhållningssätt till det. Och det öppnar för en annan sorts ledarskap: att inte spela oberörd, utan tvärtom visa att man påverkas. Säga högt, när Robban sitter tyst hela mötet eller när något sägs som skaver: nu blir jag lite osäker, berätta. Inte som en teknik, utan som en genuint mänsklig reaktion. Det öppnar dörrar som konfrontation stänger.
Att ge och ta tillbaka makt
En sak som lyfts i samtalet är hur snabbt det går att börja kliva in i en maktroll på fel sätt när man precis fått den. Inte för att man är elak, utan för att man börjar spela chef snarare än vara chef. Man tar på sig en kostym man tror förväntas av en, snarare än att stanna i sig själv och fråga: vad tycker jag faktiskt är ett bra ledarskap? Vad vill jag att det ska innebära?
Det finns en lika viktig fråga i det: vad vill jag inte ha makt över? För inte all makt som tillskrivs oss behöver tas emot. En ledare som märker att hen aldrig längre möter motfrågor, att alla verkar hålla med om allt, att folk pratar bakom ryggen men inte i mötet – det är en signal att makten har börjat korrumpera samtalet. Och den enda vägen ut är att öppna upp, ge tillbaka och fråga: hur kan ni leda mig i det här?
Att prata om makt utan att kalla det makt
Många upplever att ordet makt är för laddat att ta upp direkt. Och kanske är det ibland klokt att använda andra ord. Inte för att smyga förbi ämnet, utan för att göra det möjligt att alls komma dit. Vem påverkar vad i det här rummet? Hur påverkar vi varandra just nu? Det är samma fråga, men i en form som fler kan ta emot.
Och det är egentligen hela poängen: makt är ingenting dramatiskt eller exceptionellt. Det är det mest vardagliga vi gör – i varje samtal, i varje relation, varje dag. Att börja se det, sätta ord på det och hantera det med nyfikenhet snarare än skam eller rädsla, det är kanske det viktigaste ledarskapet vi kan utöva.
Reflektionsfrågor för dig som individ
- I dina viktigaste relationer på jobbet just nu – vem påverkar vem, och hur? Är du medveten om den makten du utövar och den du tillskriver andra?
- Finns det makt du har fått som du egentligen inte vill bära ensam – och hur skulle det se ut att ge tillbaka den eller dela den?
- Tänk på en situation där du reagerade starkt på en kollegas beteende. Vad hände om du betraktar det som ett uttryck för maktlöshet snarare än illvilja?
Reflektionsfrågor för er som team eller organisation
- Hur pratar ni om makt och påverkan i er grupp – och om ni inte gör det, vad hindrar er? Vad skulle förändras om ni vågade sätta ord på det?
- Vem i er grupp har mest formell makt, och stämmer det överens med vem som faktiskt påverkar beslut och stämning? Vad säger eventuella glapp om er kultur?
- Hur lyssnar ni på varandra i möten – och vad signalerar ni med hur ni lyssnar? Vad händer om ni börjar ge akt på det kollektivt?