Du har en plats här – om att bli tagen i anspråk
I Antonovskys KASAM är meningsfullhet den motiverande kraften, det som gör att vi orkar engagera oss i livets utmaningar. Det betyder inte att det vi gör är lustfyllt eller enkelt, bara att det känns värt vår energi. Ändå ökar andelen svenskar som upplever meningslöshet, mest bland unga.
I en tid när vi uppmanas att satsa på oss själva och vända blicken inåt föreslår religionsvetaren David Thurfjell något annat: meningen finns kanske utanför oss själva, i något eller någon som tar oss i anspråk. Det är temat i hans bok Anspråkstagen och i det här avsnittet av podden.
Skogen som plats där man får vara en del
Samtalet börjar i skogen. David har gått ut i skogen hela livet och har intervjuat hundratals människor om vad naturen ger dem. Många beskriver frihet, en chans att lämna samhällets krav för en stund, och en kontakt med barndomsjaget som lekte innan vi lade oss till med roller och manér.
Det som återkommer mest är känslan av att ha en plats. Man behöver inte vara viktig eller göra något särskilt, men man hör hemma i ett större sammanhang, som ett litet barn mitt i en familj: här är min plats, och om jag togs bort skulle något saknas. Det är vad David kallar att bli tagen i anspråk, och det är hans sätt att beskriva meningen som Antonovsky och Viktor Frankl skrev om.
När banden klipps
Varför upplever då så många unga meningslöshet? David ger två förklaringar. Den kortsiktiga är mobilen. Vi är ständigt uppkopplade, gör tusentals medieval om dagen och matas med hot, eftersom vi är byggda för att uppmärksamma fara. Det kallas mean world syndrome, en bild av världen som ondare än den är. Med sömnbrist och jämförelsekultur blir resultatet psykisk ohälsa där meningslösheten ofta ingår.
Den långsiktiga förklaringen är att moderniteten klippt av de band som tidigare tog oss i anspråk. För 150 år sedan levde de flesta nära landskapet. Maten växte utanför fönstret, ljuset kom från solen och elden och tiden följde årstiderna. Järnvägar, elektricitet, global handel och klocktid har gjort oss oberoende av platsen, vilket är bekvämt men gör att vi sällan märker hur det vi gör hänger ihop med att livet fungerar.
Samma mönster finns i arbetet. Den som gör en stol från början till slut ser sig själv i den. Den som bara tillverkar en skruv i ett system hen inte överblickar förlorar bandet till det hen gör. Klassiskt kallas det alienation.
Midsommarstången och festfixaren
Annie lyfter David Graebers tes i Bullshit Jobs, att abstrakta administrativa jobb skulle upplevas som meningslösa. När den testades empiriskt stämde den inte riktigt. Människor i vaga managementroller kunde känna stark arbetsglädje.
David förklarar det med religionshistorien. Religioner är påhittade system av myter och ritualer som inte ger oss en extra brödbit, men som skapar gemenskap kring en gemensam uppgift. Midsommarstången är samma sak: alla får en liten uppgift, och det är gemenskapen runt stången som ger mening, inte stången. Därför kan även HR-arbetet, processen eller systembytet kännas meningsfullt om det görs tillsammans och man vet varför det spelar roll. Han föreslår att vi ser oss som festfixare. Den som får hälla upp drinkarna känner sig med i festen, och barnet som får hämta fryspizzorna blir en del av kalaset.
Att behövas på riktigt
Det går inte att fejka ett behov, säger David. Som scoutledare lät han tioåringar sitta eldvakt i tältet på en vinterhajk, en timme var, och lägga ved i en het kamin. Många grät i förväg. Efter natten hade de vuxit en decimeter i självkänsla, eftersom de behövdes på riktigt. Rådet till vuxna, som han ställer till sig själv, är att identifiera vad vi faktiskt behöver av barn och unga och be dem om det.
Arbetslivet rör sig ofta åt andra hållet, med detaljstyrning så att alla ska kunna bytas ut. Motmedlet kan vara enkelt: att säga att man saknades. Annie skriver “idag saknar vi” med frånvarande barns namn i klassrummet, och David lär sig studenternas namn. På persiska säger man till den som varit borta att dess plats stod tom.
Majstången i en tid av AI
Davids fråga till oss alla är: vad är egentligen poängen med det vi gör? Poängen med midsommar är inte en perfekt stång utan att vi sitter tillsammans och plockar blommor. När AI kan ersätta människor på område efter område blir det lätt att stirra sig blind på målet och glömma det som egentligen var syftet. Han illustrerar med en gammal relation där han en söndag föreslog att han skulle gå promenaden medan partnern tog fikat, så att man kunde beta av båda snabbare.
För varje punkt i veckan kan vi fråga oss om det är en uppgift som bara ska bli gjord eller något vi vill vara en del av.
Reflektionsfrågor för dig som individ
- Var i ditt liv och ditt arbete känner du dig tagen i anspråk, så att något skulle saknas om du inte fanns där? Och finns det fler än en sådan plats?
- Gå igenom nästa veckas kalender: vad av det du ska göra vill du bara få gjort, och vad vill du faktiskt vara i? Vad skulle du kunna frigöra tid för?
- Vem i din närhet skulle du kunna säga att din plats stod tom till, eller att du saknades? Vad stoppar dig från att säga det den här veckan?
Reflektionsfrågor för er som team eller organisation
- Vilka i er grupp kan idag känna sig utbytbara, och hur skulle ni kunna visa vad var och en unikt bidrar med?
- Vilka uppgifter i er verksamhet är er “midsommarstång”, alltså det som egentligen skapar gemenskap, och vad händer med dem om ni effektiviserar eller automatiserar bort dem?
- Hur får nya, unga eller utanförstående kollegor ett uppdrag som behövs på riktigt, inte bara en uppgift som någon hittat på åt dem?

