Att någonsin bli klar med saker, är det bara en illusion? Mycket jobb vi gör går i cirklar.
- I trädgården: du har precis ryckt upp allt ogräs. När du vänder dig om bryter nästa ogrässtrå upp genom jordytan.
- I köket: just när all disk är diskad och bänken skinande ren kommer nån med en smutsig kaffekopp. Allting börjar om.
- På jobbet: du har betat dig igenom all oläst mejl och ropar högt ”hurra!” Då trillar det första nya olästa mejlet in i din inbox och följs av ett till, och ett till …
Cykliskt är fint – med begränsningar
Det cykliska i tillvaron är fint på ett sätt. Det är som naturens kretslopp och symboliserar åtminstone för mig trygghet och något större än jag själv. Men att bara torka disk och svara på mejl är inte så kul i all evighet (eller tills man dör. Det lär garanterat finnas både obesvarade mejl och odiskad disk den dag man somnar in).
Att sätta gränser för det som aldrig tar slut
Därför vill jag idag hylla förmågan att bli klar med saker. De cykliska rutinuppgifterna får vi själva sätta gränser för. Som att ”jag diskar bara morgon och kväll, inte däremellan” eller ”jag kollar bara mejlen tre gånger om dagen.”
Då blir det mer utrymme för det som förflyttar oss, det som kittlar och utmanar. Så gillar jag att tänka i alla fall. Sätter du gränser för dina rutinjobb?