Lägger vi för mycket tid på att planera och dokumentera – och för lite på att leva?
Jag gillar digitalisering och tydlighet. Jag älskar kunskap och lärande. Men jag tycker inte om när världen reduceras till enbart det mätbara och det som går att förutse.
Var får kreativiteten plats?
I en tid som hyllar innovation, missar vi förvånansvärt ofta att ge oss själva den frihet som krävs för kreativitet.
I boken “Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde” beskriver filosofen Jonna Bornemark hur vi gradvis har förflyttat det som betraktas som viktigt mot det som låter sig mätas.
”Säkerställandet” stjäl vår tid
Numera gör många sitt jobb två gånger: en gång på riktigt och en gång för att “säkerställa” att det är gjort. Tiden att spela Fia med knuff med de boende på äldrehemmet eller att sjunga med barnen på förskolan krymper när man måste dokumentera att man faktiskt har spelat spel eller sjungit.
Plats för icke-vetandet
Ändå är det på gränsen till icke-vetandet, det vi ännu inte vet, som vi blir människor. När vi prövar våra tankar och öppnar våra sinnen för frågor vi kanske aldrig får svar på.
Det räcker med att tänka på hur det är att se in i någon annans ögon. Vi kan aldrig helt omfatta eller förstå en annan människa. Ändå är det ju där den största magin finns. Hur har vi hamnat här tror du?